…

Även om det sargade knät kändes 100% visste jag att det inte var det. Jag var försiktig och gav aldrig max i ”kluriga” situation. Av uppenbara själ blev det svårt att prestera på basketplanen då. Min spelförståelse gjorde att jag kunde spela, men det var inte mycket mer än så jag bidrog med. Efter att ha spelat basket i ett och ett halvt år var olyckan framme. När jag rörde mig i sidled åt vänster fastnade min högra tåspets i någon annans fot och vips, underbenet vek sig rakt åt höger. Det var uppenbart att det inre ledbandet inte hade klarat sitt eldprov.

Rehab.

Ännu mer rehab.

Det var slut med basketen nu, för alltid. Mitt knä skulle behövas längre fram i livet och då kvittar det om jag gillar att spela basket, snacka skit med grabbarna i omklädningsrummet, åka på matcher, skratta ihop, slita ihop, vinna och förlora som ett resultat av en kollektiv ansträngning. Det fick räcka.

Under två års tid höll jag mig i form på vanligt vis, jag styrketränade, joggade ibland, gick på olika pass på gymmet och såg till att min kropp till det yttre inte förändrades särskilt mycket. Att träna utan mål och utan att vinna något är sorgligt nog inte särskilt motiverande. Jag tränar ju delvis av estetiska skäl och det var nog anledningen till att jag höll igång det så pass länge, men sakta började en tanke att gro. Tävlingsmoment, jag behöver något att sträva mot. Tanken behövde tid att formas så jag gav basketen en chans till under tiden, den gången med ett rejält knäskydd.

Under hösten 2010 kom jag tillbaka från en semester i Miami och konstaterade att det var ett förbannat vältränat folk som bodde där. Skulle jag sikta på att blir riktigt vältränad? Att bygga muskler intresserar mig inte, jag vill inte vara en biff, det är bara fult. Mitt mål var och är ju snarare att gå ner några kilo för att på så sätt minska belastningen på mitt dåliga knä. Vilken väg väljer man? Jag började hur som helst att i  augusti jogga lite oftare, fortfarande i min comfort zone, dvs runt 7-8 km. En dag sprang jag lite över milen, det var för tredje gången i mitt liv, de två tidigare tillfällena hade varit när jag gjorde lumpen ’01-’02. En mil visade sig vara relativt ofarligt, bara man hade några pass i benen sedan tidigare.

Efter ett samtal med en kompis vars syster håller på med multisport började jag fundera på det här med variation inom träningen. Jag landade på triathlon och bestämde mig efter någon dag att det lika gärna kunde få bli en ordentlig utmaning – inom ett år skulle jag ha gjort en Ironman. En kompis nämnde att hans kompis klarat det på 10:54 nyligen. Jaha, om han kan så kan jag också. Jag kan det dessutom bättre, konstaterade jag för mig själv, utan att ha en aning om vad det egentligen innebar. För att inte glömma vad jag lovat mig själv satte jag upp en lapp i fönstret på kontoret.

Med riktigt bra träning i ett år, några få löptävlingar i kroppen, maximalt med vila och mental avkoppling anmälde jag mig till Kalmar Triathlon (fem veckor innan tävlingen var jag 100% säker på att delta). Hur det gick där kan ni läsa om i tidigare inlägg och hur det kommer gå i min nästa tävling, Ironman Western Australia 4 dec 2011, hoppas jag att ni kommer kunna läsa om här om ungefär tre månader och elva dagar. Ungefär. Vem räknar?

Summering: Att det skulle krävas en olycka som bröt ner min kropp för att jag aktivt skulle börja uppskatta min hälsa är svårt att förstå. Hela den här händelsen har gjort att INGENTING runt omkring mig kan mäta sig i prioritering med mitt generella välmående. Mitt mål är att varje kväll kunna konstatera att idag var en bra dag.

Om ni har skadat er, se till att komma igång med rehab direkt. Det finns inga genvägar till optimal fysik, men rehab är garanterat den bästa vägen att gå. Att deppa för att man har ont någonstans kommer inte snabba på läkningsprocessen. Träna mångsidigt, varva roligt med nyttigt, jobbigt med avslappnat, träna på egen hand eller i grupp och framför allt – se till att NJUTA. Jag har hittat en njutning i triathlonträningen som jag är säker på att många andra också skulle göra. Att träna hälsosamt är inte svårt, det är inte krävande och det är framför allt inte bortkastad tid. Hade jag inte varit i god form i dec 2004 så hade jag inte varit vid liv idag. För de allra flest kommer inget lika dramatiskt inträffa som det gjorde för mig den dagen, men en sak är säker, god fysisk hälsa kan hjälpa till i svåra situationer och ger den mentala hälsan en knuff i rätt riktning.

Trots ärr som ser lite skräckinjagande ut är jag idag starkare än någonsin i kroppen och jag inser att det inte finns några som helst gränser för vad jag klarar av. Detsamma gäller alla, så länge motivationen finns där. Kör hårt och lycka till med träningen!

Hälsning till läkaren: JAG BLEV BRA IGEN, DIN JÄVLA SOPA!