Att veta att något snart är över kan ha olika effekt, beroende på hur man presterat. Om jag gjort en dålig insats brukar inte energin vara på topp inför upploppet, medan om prestationen legat på precis maxnivå hela tiden går det ändå att gräva fram lite extra energi inför spurten.

Jag sniglade mig verkligen fram de sista timmarna (två dagarna). Det blev till och med så att jag valde att sova i en förort till SF för att passa på att träffa en bekant, istället för att passera mållinjen. Imorgon är det så himla kort kvar att jag inte ens räknar det som en dag. Det är precis lagom långt för att svetta ner de nytvättade cykelkläderna Perfekt!

Apropå äckliga kläder. När man i farten på cykeln uppfattar stanken av kläderna, då är det riktigt illa. Framöver ska jag bara träna i kläder som luktar blomsteräng, även om det innebär att jag måste byta flera gånger under passet.

Bild1. Lever han?

Bild 2. Det är ett skämt va?

Med bara två dagar normallång och normalkuperad cykling kvar ville inte krigarinställningen riktigt infinna sig, men det kvittar. Än är inte uppfinningen som gör det kul att cykla i motvind uppfunnen, så varför kämpa emot?

Vid ett tillfälle stannade jag för att göra vetenskapliga studier. En spottloska rakt upp i luften vid stillastående landade 6 m bort. Rakt bakåt. Ett grässtrå flög 7 m. I nedförsbackar med en lutning på mindre än 5% rullade jag inte neråt.

What a treat, California!

Tänk om det hade varit så här alla dagarna? Då hade jag förmodligen tryckt i mig 1-2 Ben&Jerry’s dagligen för att motverka ångesten, så mycket vet jag helt säkert.

På baren där jag åt middag fick jag höra att vapen är nödvändiga för att försvara USAs frihet. Hade det inte varit för att alla amerikaner har vapen så hade japanerna inte nöjt sig med att attackera Pearl Harbour under ww2, då hade en regelrätt invasion gjorts. I afrikanska länder hatar man dessutom att kvinnor i USA har så mycket makt.

Jaha. Vad säger man? Jag hoppas han åker på en pipsprängning snart.

Bild 1. ”Vid röd pil får man inte svänga”, står det på skylten bredvid den röda pilen. Nämendraåthelvetevilkenturattdenförklaringeninteingickidenförbannadekörkorysutbildningen!

Bild 2. Geniet som

visste

att fler vapen skulle ”rädda” USA.

Bara 30kr för allt det här. Väääärt.

Det regnade när jag vaknade imorse, så jag puffade till kudden (påse med kläder) och tog fram boken. Förbannat praktiskt att befinna sig i områden utan mobilmottagning, då ges tillfällen att göra analoga sysslor som läsning av pappersbok. Otroligt icke-futuristiskt, men lika underhållande för det.

Allt vatten utom 5 dl gick åt till matlagning och duschen kvällen innan, så cyklingen blev tuff. Hårt kuperad terräng i 45 km utan vatten är inte att leka med. Tur att det där cafet i Gorda dök upp. Även om 120 kr för en macka verkar mycket var deras överklorerade vatten värt det. Som att halsa badvatten på Eriksdalsbadet. Barnpoolen då.

Ytterligare 25 km av helvetesjävlabergfanuppochneroändligtmångagånger och vips var på platta vägar igen och färdades i snabb fart mot civilisationen igen.

Prio 1: Svara på oroliga mail.

Prio 2: Kolla statusen på dejtingsajten.

Prio 3: Kolla om det finns någon bio i närheten. Jag var så förbannat sugen på att skita i allt och se en film och peppra ansiktet med popcorn.

Nu har jag hittat en fin plats att sova på och jag räknar med att drömma om att det bara är 180 km kvar till San Francisco!

Bild 1. Frukostritualen är kanske inte det mest spektakulära jag upplever om dagarna, men den duger.

Bild 2. Det här typen av vy tittar jag på hela dagarna. Riktigt fint. Förmodligen hade den uppskattats betydligt med i en bil, för backarna har varit riktigt elaka.

Bild 3. Nyttigt, nyttigt, bra, bra, not so good, rena skiten…kombination är viktigt.

Bild 4. Med lite flax överlever däcken hela vägen till San Fran. Ok, ganska mycket flax. Självklart har jag inga reservdäck med mig. Det är överkurs.

Bild 7. Att lyxa till pastan med oliver och ost hör inte till vanligheterna, oftast nöjer jag mig med vitlök och salt.

Vaknade tidigt, pissade, käkade, sket, käkade lite till, packade ihop, rullade iväg…

…mitt i all denna rutin stannar jag till på en strand där en massa människor hänger över ett staket och glor på ”elefant-sälar”. Ja ja, jag kan väl ta en bild jag också, tänkte jag och cyklade ner till dem.

Mot staketet ser jag en cykel med väskor, klassisk touring-setup. Blir inte så peppad av andra cyklister, de flesta jag stött på hittills har inte riktigt varit typen jag blir bästis med. Dessutom brukar min resa San Diego-Miami bräcka de flestas äventyr.

Fy fan vad mkt däng jag åkte på här. Den här snubben hade cyklat från San Francisco, upp till Kanada, längs gränsen till östkusten, ner till Florida, över till västkusten och norrut mot SF igen. Med 350 km kvar till mål hade han i princip fått mina bedrifter att framstå som mysiga söndagspromenader.

Challenge accepted: ”Den här snubben ska inte komma fram till SF före mig”.

Det är kul med utmaningar. Chansen är stor att han tänkte något liknande, för de efterföljande 4-5h turades vi om att ta ledningen. Så fort den ene stannade för att fota, pissa eller pilla navel drog den andre förbi – alltid med ett leende och vinkandes, alltid med ett falskt leende och en vinkning där fyra av fem fingrar gärna hade vikts in.

Min hunger gjorde att jag trots ledning stannade för att köpa något med bara 15 km kvar till en perfekt campingplats. Väl framme ser jag att han hunnit smälla upp sitt tält och stänga igen luckan för dagen. I dryga 75 min packar jag upp, lagar mat, tvättar mig, men framför allt, stirrar på hans tält med sur min och tänker: iiiinte en jävla chans att du kommer fram före mig till San Francisco, iiiinte en jääävla chans!

Eftersom gårdagen var tung valde jag att göra den här dagen till en riktig bjudning – idag skulle jag omvandlas till gourmetcyklist (=en sådan som snackar om att cykla långt och hårt men i själva verket mest fikar)

Till frukosten, som lagades runt kl 10, köptes ägg, bagels, avokado, chips, snickers…och en stor glass.

Energibehovet för en brakmåltid så den finns ju inte riktigt om man bara planerar att cykla lite kort, så det fick bli en ordentlig tur ändå. Helvete. Vill ju inte att min aptit ska avgöra hur långt jag måste cykla.

Gourmetlivet fortsatte i form av kalasgod lunch, inköp av färska ägg från en bonde och till slut övernattning på en campingplats (hör INTE till vanligheterna). Efter lite skönt snack med Jerry och hans cykelkompisar hoppade jag i säng och somnade direkt.

Inte.

Det verkar som att alla är vampyrer på den här campingen. När solen var uppe var det knäpptyst, nu är det typ ravefest i alla husbilarna. Fan.

Bild 1. Landskapet förändras sjukt, det är i princip 1h/landskap. Från platt och massa jordbruk, till kuperat och kossor på alla kullar. Lovely.

Bild 2. Bob är chefen på det här stället. Hans ägg smakade ljuvligt! Det lät konstigt.

Bild 3. Bob har byggt en massa intressanta byggnader på sin tomt som han hyr till cyklister och annat löst folk som reser genom Cali.

IMG_1064

Bild 4: Morro Bay State Park hade en fin campingplats för oss cyklister. Av någon anledning är det många parker som tycker att cyklisterna ska campa intill toaletterna. Oklart varför. Morro Bay var smartare än så.

Bild 5. Det är svårt att förmedla hur landskapet ser ut med vanliga foton, panoramafoton ger helt klart en bättre inblick i vad jag kikar på hela dagarna.

Bild 6. Skaplig lunch.

Det är inte helt lätt att få de här gamla benen att producera watt under längre perioder. Senaste dagarna har jag stannar väldigt frekvent för att ”kolla mailen”. Bull shit. Det har bara varit en ursäkt för att trycka i min en mandarin, ett äpple eller en snickers. Eller en av varje.

Bildtexter kommer så småningom.

Ibland

En tvättäkta cykelbanan

Den här tjejen hade NOLL koll på hur en punktering lagas. En försiktig uppskattning är att hon hade tillbringat natten här om jag inte stannat och hjälpt till.